Har fått en del frågor på sista tiden om varför jag inte har skrivit några
inlägg under senaste halvåret. Jag har haft fullt upp med diverse projekt och
har tyvärr haft alldeles för lite tid för att kunna skriva artiklar.
Jag är dock väldigt tacksam att du som läsare visar ditt intresse för mina
inlägg då vi behöver varandra för att kunna skapa lyckligare relationer i vår
omgivning. Igår kväll träffade jag en nära vän som har förlorat sin farbror
efter en längre tids sjukdom. Det här fick mig att inse att det kan vara
en utmaning för många av oss att hjälpa andra med deras sorgearbete. Vad
vill du kunna förmedla när någon i din närhet går igenom stora utmaningar?
Vilka är de rätta orden som kan få henne/honom att må bättre?

Det finns flera sorters psykiska påfrestningar som kan göra oss alla
uppgivna. Några exempel är döden av någon som står oss nära, skilsmässa,
missfall eller se sitt barn hamna i missbruk. Det spelar egentligen ingen roll
vad som har hänt men när vi känner oss deprimerade och hopplösa så börjar vi
oftast fundera över om livet verkligen är värt att leva. Det är i sådana lägen
som vi behöver en riktig vän vid vår sida. Jag är verkligen ingen expert inom
ämnet men en sak har jag lärt mig genom åren och det är att jag gör mer skada
än nytta genom att övertala en sårad person att försöka förtränga och dölja
sina känslor.

Att säga till någon vars älskade har gått bort att denne inte borde må
dåligt eftersom ”Hon levde ett långt liv” eller “Han behöver
åtminstone inte lida längre” skulle kunna vara någon sorts tröst men ett
sådant uttalande går inte till kärnan av själva förlusten och hjälper inte den
efterlevande att hantera tragedin. Det finns även andra kommentarer som är rätt
så onödiga. Några exempel är “Det är inte så dåligt som det verkar”,
“Det kunde ha varit värre” eller “Du kommer nog över det
snart”. Saken är att dessa kommentarer kan ses som omtänksamma försök att
få en sörjande person att få ett långsiktigt perspektiv men de fungerar inte
när smärtan är så djup och ny. Jag frågade några av mina vänner och bad dem att
berätta de värsta kommentarer som de har hört. Några exempel är att säga till
personen ”Att han/hon borde muntra upp” eller ”Se det hela från den ljusa
sidan” som om personen ifråga har en knapp som denne kan trycka på för att
kunna hantera sin sorg på ett bättre sätt. Personligen tycker jag att det
värsta är när vi börjar prata om vår egen sorg och ser den utsträckta handen
som en ursäkt för att prata om oss själva? (“Jag vet hur du känner. Jag
förlorade min pappa förra året” eller “Du kommer över det. Det gjorde
nämligen jag.”)

För att kunna bearbeta tragedier och sorg så behöver vi förstå att sorg
inte är bara en attityd, utan snarare en lindrig sjukdom. Speciellt i första
skedet. Sorg kan inte stängas av eller tonas ner utan behöver oftast ha sin
gång. Visst finns det tillfällen då vi kan få vår vän att må bättre genom att
prata om positiva tankar men i stora drag behöver han/hon arbeta igenom en del
naturliga känslor som följer olika tragedier. Några av dessa känslor är ilska,
rädsla och irritation. I slutändan är det här något knepigt och många av oss
blir förhandlingsförlamade vid sådana tillfällen. Kom dock ihåg att detta inte
ska stoppa dig ifrån att finnas där för de som behöver ditt stöd. Allt du kan
göra är att kommunicera med ditt hjärta och hoppas att dina tafatta ord inte
gör någon skada och att dina goda avsikter uppskattas.

Nu undrar du kanske vad du ska göra för att hjälpa andra i deras
sorgearbete. Min erfarenhet ha visat mig att bland de bästa åtgärder som finns
mot hopplös sorg är ärliga manifestationer av kärlek och stöd som visar att livet
är värt att leva. Du behöver visa att du är en vän som andra kan räkna med i
vått och torrt. Vad tycker du? Finns det någon rätt sak att säga? Vad har du
sagt eller skrivit till en person i dennes sorgearbete som har betytt mycket
för just den personen? Om du själv har upplevt djup sorg, vad gjorde någon
annan för att reducera smärtan hos dig?